Idag fick Alice somna in….vi hade tid hos veterinären kl 10. Alice var pigg på morgonen och åt som hon brukar,men gömde sig sedan under köksbordet när vi skulle åka. Hon tittade anklagande på oss,klart hon kände av vibbarna. I vilket fall åkte vi dit med en smula hopp om att veterinären skulle säga att en antibiotikakur nog skulle bota den där bölden. Men naturligtvis var det inte så,hon sa att det var en juvertumör som med 90% säkerhet var elakartad. Hon gav oss ändå alternativet att åka hem ett par dagar och fundera,men jag kände att det skulle ju bara vara för våran egen skull,inte för Alice. Lika bra att låta henne somna in innan hon får riktigt ont och plågas.
Veterinären frågade sedan om vi ville vara med när Alice fick sprutan,eller vänta utanför och sen komma in…vi behövde inte fundera länge,självklart är vi med vi skulle ha ångrat oss annars. Sedan fick vi lite info om hur det går till och vad vi kan förvänta oss. Djuret får en överdos sömnmedel insprutat i magen,sedan tar det ca 1 min innan de börjar bli lite vingliga och lägger sig ner,de blir sedan mer och mer medvetslösa för att tillslut somna in efter ca 10-15 min.
Alice fick komma upp på underökningsbordet där de lagt ut en mjuk fleecefilt. Vi klappade henne och kelade med henne medans veterinären gav henne sprutan,hon reagerade inte ens på det. Sedan stog hon upp mycket längre än en minut,hon la sig sedan ner men verkade inte alls snurrig,vi gosade med henne hela tiden och våra tårar droppade ner i hennes päls. Sedan låg hon säkert 5-10 minuter innan hon lade ner sitt lilla huvud på filten. Jag höll hennes framtassar,lite som att hålla hennes hand. Vi pratade med henne och sa att det är okej att släppa taget nu,du behöver inte kämpa emot,vi berättade för henne hur mycket vi skulle sakna henne och vad mycket hon betydde för oss. Alice var seg och höll ut i säkert 20 minuter,veterinären gav henne till sist en till dos och då somnade hon in. Personalen var jättegulliga,hade tänt ljus i rummet vi var,kom med kaffe åt oss. Kändes trots allt som att vår älskade katt fick ett värdigt slut.
Tomrummet vi känner nu efter henne är obeskrivbart,man är ju så van att hon ligger någonstans och sover,eller är med vi matbordet och tigger. För att inte tala om vilket mysigt sällskap hon var i soffan på kvällarna. Vem ska jag nu gå och småprata med när ingen annan är hemma? Jag kommer aldrig att kunna se in i hennes stora gröna ögon igen,jag kommer aldrig att få en härlig tillgiven kattpuss nåt mer. Våran familj har förlorat en medlem och hon kommer föralltid att vara saknad.
